söndag 6 november 2016

Den kristan kyrkan splittras




Bildresultat för kyrka


I den här texten tänkte jag att jag skulle belysa den tid i historien då vägarna skiljdes åt för kyrkan i väst och öst. För att förstå den här skilsmässan måste man ta sin bakgrund i den uppdelning som skedde mellan det det västromerska riket och det östromerska riket eller det bysantinska riket som det också kallas.

Frågan när det bysantinska riket uppstod är inte enkel att svara på. Vissa menar att det började vid Konstantins den stores regeringstid. Andra menar att det inte finns någon början utan att Bysans helt enkelt är en fortsättning på det romerska riket. När Konstantin grundade en ny huvudstad, det ”Nya Rom”, ledde detta till att tyngdpunkten i riket flyttades österut. Den nya stad som han grundade kom att heta Konstantinopel och låg där den gamla staden Bysantion låg.

Det har spekulerats mycket i orsakerna bakom Konstantinopel beslut. En orsak var att den nya staden låg strategiskt då den skiljde Mindre Asien från resten av Europa samtidigt som den skilde Svarta havet från Medelhavet. Konstantinopel kom att bli en länk mellan de olika områdena i den romerska världen. En orsak kan vara politisk fördelar. Genom att Konstantin flyttade huvudstaden kunde han komma ifrån Roms gamla strukturer och traditioner och på det sättet upprätta nya ordningar vad gäller administration och politisk ledning.

När Konstantin grundade Konstantinopel kom det här att leda till att staden blev ett centrum för det östromerska riket och att detta rike sakta men säkert avlägsnade sig från det västromerska riket både kulturellt och politiskt. Kejsar Konstantin var villigt inställd till kristendomen och lät bygga många kyrkor för att hedra martyrer och helgon i både öst och väst. Kyrkans organisation i olika rang och stift verkar komma från Konstantins tid. Kyrkan utvecklades till att bli en hierarkisk maktstruktur som fick ett betydande inflytande inom den sekulära staten.

När det gäller Konstantins omvändelse till kristendomen kan vi inte med säkerhet uttala oss hur det här gick till. Enligt berättelserna skall han ha omvänt sig vid bron Ponte Milvio utanför Rom när han segrade över sin motståndare Maxentius år 312. Enligt en berättelse hade Konstantin en dröm natten före slaget vid Ponte Milvio. I den här drömmen gav han sina trupper befallning om att skriva in chi-rho-tecknet (Ett P med ett x i mitten) på sina sköldar. Chi-roh-tecknet är de två första bokstäverna i Kristi namn på grekiska. En annan berättelse säger att Konstantin hade en vision där han såg ett lysande kors på himlen med följande inskription: ”Segra genom detta kors.” Konstantin blev ensam härskare över hela det romerska riket år 324. Han gjorde kristendomen till statsreligion i riket. Man vet dock inte huruvida hans själv omvände sig till kristendomen men han lät döpa sig i slutet av sitt liv på dödsbädden år 337. Han begravdes i ett mausoleum i Konstantinopel som han själv byggt.

Efter att Konstantin hade dött fortsatte kristendomen att växa och spridas. Vägen var dock inte helt rak. När kejsar Julianus (361-363) kom till makten återinförde han hedendomen en kort tid som statsreligion. I slutet av 300-talet var det åter kristna som satt vid tronen vilket ledde till att lagar som stiftades kom att gynna kristendomen. Man försökte genom lagstiftning att förbjuda hedendomen. Man förbjöd hedniska offer, man krävde att hedniska tempel skulle stängas och man gick till och med så långt att hedningar förbjöds att arbeta vid det kejserliga hovet och inom militär eller civil förvaltning. Hedningar, judar och andra kristna som ansågs vara heretiker sågs som andra klassens medborgare.

Under 300-talet och framåt började oenigheter inom kyrkan att göra sig gällande. På 300-talet uppstod en tvist om hur treenigheten skulle formuleras. På 400-talet uppstod tvisten om huruvida de två naturerna, den gudomliga och den mänskliga, kunde förenas i Jesu person. Efter de två koncilierna år 431 och år 451 började assyrierna eller nestorianerna som de också kallas att avlägsna sig från den ortodoxa kristendomen. Idag finns dessa kyrkor i delar av Iran, Irak och norra Syrien. Man har än idag inte full gemenskap med den ortodoxa kristendomen vilket går tillbaka till tvister i samband med det tredje konciliet år 451. Efter konciliet i Chalcedon började de s.k. monofysitiska kyrkorna att växa fram då biskoparna från framför allt Egypten, Palestina och Syrien inte accepterade formuleringarna från konciliet.

På 500-talet började man bygga den stora kyrkan Hagia Sofia i Konstantinopel. Kyrkan stod färdig år 537 och blev så imponerande att kejsar Justinianus lär ha sagt följande: ”Salomo, jag har överträffat dig.” Det här kom att bli Konstantinopels huvudkatedral. En tid efter att Justinianus dog började mörka moln att träda fram på himlen över det bysantiska riket. År 568 invaderades Italien av Lombarderna. Västgoterna gjorde invasioner och återerövrade områden som bysantinerna tidigare tagit. Turkiska folkslag började invadera Krim och Balkan. År 614 intog perserna Jerusalem och i samband med det förlorade man den äkta korsreliken. Det som dock innebar det största hotet mot det bysantinska riket var islams uppkomst efter 632. Islam var en ny rörelse som spred sig snabbt och skapade förändring i det som återstod av det romerska riket.

På 700-talet blossade den s.k. ikonoklasmen upp i det bysantinska riket. Ikonoklasm betyder krossandet av av ikoner och bilder. Det fanns en rörelse inom kyrkan som ville förstöra heliga ikoner och bilder i kyrkan och dessutom förbjuda vördnad av dessa. Man såg detta som ett avfall och som en slags avgudadyrkan. Man använda bl.a. 2 Mos 20:4-5 som ett argument mot bilder och ikoner i kyrkan. Även kejsaren Konstantin V förföljde ikonälskare i kyrkan. Han gick bl.a. hårt mot kloster. Vissa kloster förvandlade han till världsliga byggnader och munkar och nunnor tvingades börja ta arbete i det vanliga livet. Under den här tiden var det många ikonälskare som flydde till Rom där man fick beskydd av påven. I Rom gav man nämligen sitt stöd till bilder och ikoner i kyrkan. Först år 843 kom ett formellt återupprättande av heliga bilder i Bysans. Man firar än idag minnet av den här dagen i den ortodoxa kyrkan. Efter ikonoklaststriden avsattes och straffades många präster som hade varit för ett förbud av bilder och ikoner medan munkar som hade kämpat emot ett förbud belönades med höga positioner inom kyrkan.

I slutet av 800-talet dök det upp ytterligare en schism som gjorde att de två halvorna gled längre ifrån varandra. Nu var det en teologisk strid om ordet ”filioque”. Det var ett kort tillägg som betydde ”och Sonen”. I väst hade några kyrkor lagt till detta tillägg till trosbekännelsen som beskriver varifrån den Helige Ande utgår. Påvarna hade motsatt sig detta tillägg men de hade inte gjort något aktivt för att bekämpa det. Det slutade med att den bysantinske patriarken Photios (858-867 och 878-886) gick till attack mot läran om ”det dubbla utgjutandet”. Han exkommunicerade påven vid en lokal synod i Konstantinopel. En annan viktig fråga som drev det bysantinska patriarket och det romerska påvedömet längre isär var den s.k. auktoritetsfrågan. Påven Nikolaus I gjorde anspråk på att ha sista ordet när det gällde valet av patriarker i Konstantinopel. I öst stod man upp för principen om fem ledare i den universella kyrkan där påven sågs som den förste av dessa. Men det här innebar inte att påven hade en total överhöghet när det gällde valet av patriarker. En ytterligare orsak till att öst och väst gled isär allt mer från varandra var den kristna missionen. T.ex. satte patriarken Photios under 860-talet igång med att omvände de angränsande folk slaver och bulgarer till kristendomen. Men det som då hände var att det ledde till spänningar gentemot latinska missionärer som i många fall verkade i samma områden. Det hade också växt fram skillnader mellan öst och väst när det gällde religiösa traditioner. Latinarna tvingade t.ex. prästerna till celibat medan den grekiska kyrkan tillät prästerna att gifta sig. Latinarna använde ojäst bröd i eukaristin medan den grekiska kyrkan använde jäst bröd. Under 900- och 1000-talen fortsatte spänningen mellan påvedömet i Rom och patriarken i öst att växa.

År 1054 inträffade den officiella schismen mellan öst och väst. Det fördes samtal mellan patriarken i öst och påven i Rom. Men dessa samtal bröt samman och slutade med att delegationen från Rom lämnade en bannbulla på altaret i Hagia Sofiakyrkan i Konstantinopel. I den här bannbullan anklagade man grekerna för flera olika disciplinbrott, bl.a. brottet att man hade utelämnat filioque från trosbekännelsen. Det hade i och för sig inträffat flera ömsesidiga exkommunikationer mellan romerska på bvar och patriarker i Konstantinopel tidigare. Separationen var nu i alla fall ett faktum och den kom att beseglas av de fyra korstågen som genomfördes mellan 1095 och 1204.


År 1095 genomfördes det första korståget i samverkan mellan den romerska kyrkan och den grekiska kyrkan. Syftet var att rädda kristenheten i öst och att befria det Heliga landet från de otrogna. Det handlade framför allt om att rädda Jerusalem. Det här korståget hade framgång. Man tog Antiokia från turkarna och man återtog Jerusalem. De tre andra kortsågen blev dock inte lika framgångsrika. Nu upplevde man motgångar mot turkarna och araberna och det uppstod spänningar mellan grekiska och latinska ledare. Det fjärde korståget blev en katastrof för grekerna när latinarna marscherade in i Konstantinopel och plundrade staden i tre dagar. Det här inträffade år 1204. Tanken var egentligen att latinarna skulle hjälpa till att återinsätta en avsatt bysantinsk kejsare men så blev det alltså inte. Grekerna såg detta som ett stort förräderi från latinarnas sida. Man kan betrakta året 1204 som det år då den stora schismen blev slutgiltig mellan öst och väst. Under åren 1204-1261 var förmodligen den svåraste tiden då latinarna ockuperade Konstantinopel och områdena runt omkring. Man kan bara undra huruvida denna händelse fortfarande kastar en skugga över östkyrkans inställning till påvekyrkan i Rom.

Åren mellan 1261 och 1453 beskrivs ibland som Bysans ”skymningsår”. Men den här tiden var en period av religiös och kulturell förnyelse. Inom riket upplevde man en tid av välstånd och militära framgångar. Handeln, kulturen och det religiösa livet blomstrade. En viktig orsak till att det religiösa livet växte var den roll som munkarna spelade under ikonoklasmperioden som ikonernas försvarare. Klostren blev rika och välbärgade på grund av alla donationer som de fick ta emot. Det gick så långt att en rad kejsare under mitten av 900-talet stiftade lagar som skulle hindra klosteregendomarna att växa ytterligare. Det starka stöd som dock fanns för klosterlivet gjorde att dessa försök misslyckades.

När latinarna intog huvudstaden Konstantinopel började de styra över stora delar av det bysantinska riket. Under den latinska ockupationen mellan åren 1204-1261 fick de bysantinska kyrkorna fortsätta att verka i frid och att utöva sitt ämbete enligt östliga traditioner. Det är dock ganska uppenbart att det romerska påvedömet på sikt ville föra in de bysantinska kyrkorna under kyrkan i Rom. År 1261 återupprättades det bysantinska riket under kejsar Mikael VIII Palaiologos styre, men nu förfogade de inte över lika stort område som tidigare. Bysans bestod nu endast av den västra halvan av Mindre Asien, Konstantinopel och det grekiska fastlandet. Mellan åren 1261 till 1453 minskade Bysans kejsarmakt samtidigt som kyrkan växte i prestige och auktoritet. Under de här århundradena fanns en rädsla inför en turkisk fiende vilket gjorde att man sökte försoning med sina medkristna i väst. År 1204 skickade t.ex. kejsar Mikeal VIII Palaiologos delegater till konciliet i Lyon. Vid det här konciliet åstadkom man en officiell återförening mellan öst och väst. I öst fick man som ett resultat av detta koncilium ett löfte om en större säkerhet mot turkarna och andra aggressiva ledare i väst. Problemet var att denna officiella återförening förkastades av både folket på hemmaplan och deras biskopar.

På 1400-talet blev situationen med turkarna allt mer kritisk. En ny klan av turkar som kallades ottomaner hade efterträtt seldjukerna. Denna klan hade erövrat hela Mindre Asien och en stor del av det grekiska fastlandet. Vid konciliet i Ferrara/Florens åren 1438-1439 hoppades det bysantinska rikets kejsare Johannes VIII Pelaiagos att få militär hjälp av väst mot turkarna. Vid det här konciliet diskuterade man frågor om vem den Helige Ande utgår ifrån, om man ska använda jäst eller ojäst bröd i eukaristin och om skärselden och påvens primat. Det slutade med att den ortodoxa delegationen fick kapitulera på i stort sett alla punkter. Även den här gången möttes konciliets beslut av motstånd från de flesta ortodoxa kristna. År 1453 föll slutligen den kejserliga staden Konstantinopel i turkarnas händer och efter det här nederlaget övergavs sökandet efter enheten med väst och därmed också besluten i Ferrara/Florens. Den ortodoxa kyrkan kom senare på fötter igen, fast då under det ottomanska styret, men då var inte längre någon tanke på återförening med väst längre relevant. Den ortodoxa kyrkan fortsatte att leva och verka under den ottomanska styret och vidmakthöll en känsla av eget oberoende och identitet inom en större kristen värld.


Källa
Mary Cunningham, Tro i den bysantinska världen, s 17-47

torsdag 20 oktober 2016

Den värdefulla traditionen


Den värdefulla traditionen

              

Jag vill i det här inlägget belysa begreppet tradition utifrån lite olika aspekter då detta är ett ord som ofta väcker diskussion i olika sammanhang. Ordet tradition kommer från det latinska ordet tradere som betyder ”överföra”, ”ge vidare”. På grekiska är ordet för tradition paradosis, paradidomi eller paralambano som betyder ”meddela”, ”överlämna” och ”ta emot.”

I vår tid är historielöshet ett stort problem. Man vill leva i nuet och man vill se en utveckling som går framåt och uppåt. Föraktet mot det gamla eller det som varit förr i tiden bottnar i flera orsaker. En orsak är det evolutionistiska tänkandet. Evolutionismen står i grunden för att saker och ting utvecklas mot det bättre. Det liv som vi lever nu är högst på utvecklingsstegen. Det här tänkandet hamnar mer eller mindre i kollision mot den kyrka som vill bevara och värdesätta gamla traditioner.

Den kristna kyrkan har liksom samhället i övrigt drabbats av det här tänkandet mer eller mindre. I de historiska kyrkorna kan man se att traditioner ofta är något positivt och värdefullt, i alla fall när man kommer till t.ex. liturgi. När det gäller lärofrågor är det dock inte lika självklart att man står fast vid det gamla. Svenska kyrkan är ett bra exempel på detta. I nyare kyrkor inom frikyrkorörelsen har begreppet tradition ofta förknippats med något negativt. Man talar ofta om att leva i det som Herren gör just nu. Men att leva i nuet behöver inte stå i motsättning till att hålla fast vid traditioner.
 
När det gäller traditioner måste man inse att dessa kan se väldigt olika ut i olika sammanhang. Alla församlingar och kyrkor har utvecklat olika sådana under historiens gång. Man kan uttrycka sin tro på olika sätt. Det som är viktigt är att inte olika ordningar och yttre saker blir heliga och leder bort från det som ska vara i fokus, nämligen Gud. Det är också viktigt att man kan skilja mellan sådant som ryms under Bibelns tak och sådant som inte gör det. I Mark 7:8, 9, 13 kan vi läsa om hur Jesus på ett mycket kraftfullt sätt gör upp med traditioner som inte ligger i linje med det som står skrivet. Han säger: ”Ni upphäver Guds bud och håller er till människors stadgar.”

Den romersk-katolska kyrkan är ett exempel på en kyrka som med tiden har utvecklat en del obibliska läror. Katoliker försvarar ofta detta med att hävda både Skriften och Traditionen. Man brukar t.ex. hänvisar till 2 Tess 2:15 där det står följande: ” Stå alltså fasta och håll er till de lärdomar ni har fått, muntligt eller genom brev.” Ett annat ord man ofta hänvisar till är 1 Tess 2:13. Problemet här är att man verka blanda ihop inombiblisk och efterbiblisk tradition. Den inombibliska traditionen är den som en gång för alla har överlämnats av apostlarna åt de heliga (Jud 3). Efterbiblisk tradition är sådan tradition som kommit till efter apostlarna. 

Traditioner ser jag som något positivt så länge de ryms under Bibelns tak och inte leder bort fokuset från Gud. Traditioner hjälper oss att bevara kontinuiteten till de alla de troende som har gått före oss. Traditioner hjälper oss att förstå oss själva bättre i en tid som förändras allt mer. Traditioner är ett viktigt sätt att bevara enheten inom kyrkan. Traditioner är ett bra hjälpmedel att föra över kunskap till kommande generationer. En kyrka måste våga vara en motpol till alla moderna förändringar och trender som kommer och går.