I den här texten tänkte jag att jag skulle belysa den tid i historien då vägarna skiljdes åt för kyrkan i väst och öst. För att förstå den här skilsmässan måste man ta sin bakgrund i den uppdelning som skedde mellan det det västromerska riket och det östromerska riket eller det bysantinska riket som det också kallas.
Frågan när det bysantinska riket uppstod är inte enkel att svara
på. Vissa menar att det började vid Konstantins den stores
regeringstid. Andra menar att det inte finns någon början utan att
Bysans helt enkelt är en fortsättning på det romerska riket. När
Konstantin grundade en ny huvudstad, det ”Nya Rom”, ledde detta
till att tyngdpunkten i riket flyttades österut. Den nya stad som
han grundade kom att heta Konstantinopel och låg där den gamla
staden Bysantion låg.
Det har spekulerats mycket i orsakerna bakom Konstantinopel beslut.
En orsak var att den nya staden låg strategiskt då den skiljde
Mindre Asien från resten av Europa samtidigt som den skilde Svarta
havet från Medelhavet. Konstantinopel kom att bli en länk mellan de
olika områdena i den romerska världen. En orsak kan vara politisk
fördelar. Genom att Konstantin flyttade huvudstaden kunde han komma
ifrån Roms gamla strukturer och traditioner och på det sättet
upprätta nya ordningar vad gäller administration och politisk
ledning.
När Konstantin grundade Konstantinopel kom det här att leda till
att staden blev ett centrum för det östromerska riket och att detta
rike sakta men säkert avlägsnade sig från det västromerska riket
både kulturellt och politiskt. Kejsar Konstantin var villigt
inställd till kristendomen och lät bygga många kyrkor för att
hedra martyrer och helgon i både öst och väst. Kyrkans
organisation i olika rang och stift verkar komma från Konstantins
tid. Kyrkan utvecklades till att bli en hierarkisk maktstruktur som
fick ett betydande inflytande inom den sekulära staten.
När det gäller Konstantins omvändelse till kristendomen kan vi
inte med säkerhet uttala oss hur det här gick till. Enligt
berättelserna skall han ha omvänt sig vid bron Ponte Milvio utanför
Rom när han segrade över sin motståndare Maxentius år 312. Enligt
en berättelse hade Konstantin en dröm natten före slaget vid Ponte
Milvio. I den här drömmen gav han sina trupper befallning om att
skriva in chi-rho-tecknet (Ett P med ett x i mitten) på sina
sköldar. Chi-roh-tecknet är de två första bokstäverna i Kristi
namn på grekiska. En annan berättelse säger att Konstantin hade en
vision där han såg ett lysande kors på himlen med följande
inskription: ”Segra genom detta kors.” Konstantin blev ensam
härskare över hela det romerska riket år 324. Han gjorde
kristendomen till statsreligion i riket. Man vet dock inte huruvida
hans själv omvände sig till kristendomen men han lät döpa sig i
slutet av sitt liv på dödsbädden år 337. Han begravdes i ett
mausoleum i Konstantinopel som han själv byggt.
Efter att Konstantin hade dött fortsatte kristendomen att växa och
spridas. Vägen var dock inte helt rak. När kejsar Julianus
(361-363) kom till makten återinförde han hedendomen en kort tid
som statsreligion. I slutet av 300-talet var det åter kristna som
satt vid tronen vilket ledde till att lagar som stiftades kom att
gynna kristendomen. Man försökte genom lagstiftning att förbjuda
hedendomen. Man förbjöd hedniska offer, man krävde att hedniska
tempel skulle stängas och man gick till och med så långt att
hedningar förbjöds att arbeta vid det kejserliga hovet och inom
militär eller civil förvaltning. Hedningar, judar och andra kristna
som ansågs vara heretiker sågs som andra klassens medborgare.
Under 300-talet och framåt började oenigheter inom kyrkan att göra
sig gällande. På 300-talet uppstod en tvist om hur treenigheten
skulle formuleras. På 400-talet uppstod tvisten om huruvida de två
naturerna, den gudomliga och den mänskliga, kunde förenas i Jesu
person. Efter de två koncilierna år 431 och år 451 började
assyrierna eller nestorianerna som de också kallas att avlägsna sig
från den ortodoxa kristendomen. Idag finns dessa kyrkor i delar av
Iran, Irak och norra Syrien. Man har än idag inte full gemenskap med
den ortodoxa kristendomen vilket går tillbaka till tvister i samband
med det tredje konciliet år 451. Efter konciliet i Chalcedon började
de s.k. monofysitiska kyrkorna att växa fram då biskoparna från
framför allt Egypten, Palestina och Syrien inte accepterade
formuleringarna från konciliet.
På 500-talet började man bygga den stora kyrkan Hagia Sofia i
Konstantinopel. Kyrkan stod färdig år 537 och blev så imponerande
att kejsar Justinianus lär ha sagt följande: ”Salomo, jag har
överträffat dig.” Det här kom att bli Konstantinopels
huvudkatedral. En tid efter att Justinianus dog började mörka moln att träda fram
på himlen över det bysantiska riket. År 568 invaderades Italien av
Lombarderna. Västgoterna gjorde invasioner och återerövrade
områden som bysantinerna tidigare tagit. Turkiska folkslag började
invadera Krim och Balkan. År 614 intog perserna Jerusalem och i
samband med det förlorade man den äkta korsreliken. Det som dock
innebar det största hotet mot det bysantinska riket var islams
uppkomst efter 632. Islam var en ny rörelse som spred sig snabbt och
skapade förändring i det som återstod av det romerska riket.
På 700-talet blossade den s.k. ikonoklasmen upp i det bysantinska
riket. Ikonoklasm betyder krossandet av av ikoner och bilder. Det
fanns en rörelse inom kyrkan som ville förstöra heliga ikoner och
bilder i kyrkan och dessutom förbjuda vördnad av dessa. Man såg
detta som ett avfall och som en slags avgudadyrkan. Man använda
bl.a. 2 Mos 20:4-5 som ett argument mot bilder och ikoner i kyrkan.
Även kejsaren Konstantin V förföljde ikonälskare i kyrkan. Han
gick bl.a. hårt mot kloster. Vissa kloster förvandlade han till
världsliga byggnader och munkar och nunnor tvingades börja ta
arbete i det vanliga livet. Under den här tiden var det många
ikonälskare som flydde till Rom där man fick beskydd av påven. I
Rom gav man nämligen sitt stöd till bilder och ikoner i kyrkan.
Först år 843 kom ett formellt återupprättande av heliga bilder i
Bysans. Man firar än idag minnet av den här dagen i den ortodoxa
kyrkan. Efter ikonoklaststriden avsattes och straffades många
präster som hade varit för ett förbud av bilder och ikoner medan
munkar som hade kämpat emot ett förbud belönades med höga
positioner inom kyrkan.
I slutet av 800-talet dök det upp ytterligare en schism som gjorde
att de två halvorna gled längre ifrån varandra. Nu var det en
teologisk strid om ordet ”filioque”. Det var ett kort tillägg
som betydde ”och Sonen”. I väst hade några kyrkor lagt till
detta tillägg till trosbekännelsen som beskriver varifrån den
Helige Ande utgår. Påvarna hade motsatt sig detta tillägg men de
hade inte gjort något aktivt för att bekämpa det. Det slutade med
att den bysantinske patriarken Photios (858-867 och 878-886) gick
till attack mot läran om ”det dubbla utgjutandet”. Han
exkommunicerade påven vid en lokal synod i Konstantinopel. En annan viktig fråga som drev det bysantinska
patriarket och det romerska påvedömet längre isär var den s.k.
auktoritetsfrågan. Påven Nikolaus I gjorde anspråk på att ha
sista ordet när det gällde valet av patriarker i Konstantinopel. I
öst stod man upp för principen om fem ledare i den universella
kyrkan där påven sågs som den förste av dessa. Men det här
innebar inte att påven hade en total överhöghet när det gällde
valet av patriarker. En ytterligare orsak till att öst och väst
gled isär allt mer från varandra var den kristna missionen. T.ex.
satte patriarken Photios under 860-talet igång med att omvände de
angränsande folk slaver och bulgarer till kristendomen. Men det som
då hände var att det ledde till spänningar gentemot latinska
missionärer som i många fall verkade i samma områden. Det hade
också växt fram skillnader mellan öst och väst när det gällde
religiösa traditioner. Latinarna tvingade t.ex. prästerna till
celibat medan den grekiska kyrkan tillät prästerna att gifta sig.
Latinarna använde ojäst bröd i eukaristin medan den grekiska
kyrkan använde jäst bröd. Under 900- och 1000-talen fortsatte
spänningen mellan påvedömet i Rom och patriarken i öst att växa.
År 1054 inträffade den officiella schismen mellan öst och väst. Det fördes samtal mellan patriarken i öst och påven i Rom. Men dessa samtal bröt samman och slutade med att delegationen från Rom lämnade en bannbulla på altaret i Hagia Sofiakyrkan i Konstantinopel. I den här bannbullan anklagade man grekerna för flera olika disciplinbrott, bl.a. brottet att man hade utelämnat filioque från trosbekännelsen. Det hade i och för sig inträffat flera ömsesidiga exkommunikationer mellan romerska på bvar och patriarker i Konstantinopel tidigare. Separationen var nu i alla fall ett faktum och den kom att beseglas av de fyra korstågen som genomfördes mellan 1095 och 1204.
År 1095 genomfördes det första korståget i
samverkan mellan den romerska kyrkan och den grekiska kyrkan. Syftet
var att rädda kristenheten i öst och att befria det Heliga landet
från de otrogna. Det handlade framför allt om att rädda Jerusalem.
Det här korståget hade framgång. Man tog Antiokia från turkarna
och man återtog Jerusalem. De tre andra kortsågen blev dock inte
lika framgångsrika. Nu upplevde man motgångar mot turkarna och
araberna och det uppstod spänningar mellan grekiska och latinska
ledare. Det fjärde korståget blev en katastrof för grekerna när
latinarna marscherade in i Konstantinopel och plundrade staden i tre
dagar. Det här inträffade år 1204. Tanken var egentligen att
latinarna skulle hjälpa till att återinsätta en avsatt bysantinsk
kejsare men så blev det alltså inte. Grekerna såg detta som ett
stort förräderi från latinarnas sida. Man kan betrakta året 1204
som det år då den stora schismen blev slutgiltig mellan öst och
väst. Under åren 1204-1261 var förmodligen den svåraste tiden då
latinarna ockuperade Konstantinopel och områdena runt omkring. Man
kan bara undra huruvida denna händelse fortfarande kastar en skugga
över östkyrkans inställning till påvekyrkan i Rom.
Åren
mellan 1261 och 1453 beskrivs ibland som Bysans ”skymningsår”.
Men den här tiden var en period av religiös och kulturell
förnyelse. Inom riket upplevde man en tid av välstånd och militära
framgångar. Handeln, kulturen och det religiösa livet blomstrade.
En viktig orsak till att det religiösa livet växte var den roll som
munkarna spelade under ikonoklasmperioden som ikonernas försvarare.
Klostren blev rika och välbärgade på grund av alla donationer som
de fick ta emot. Det gick så långt att en rad kejsare under mitten
av 900-talet stiftade lagar som skulle hindra klosteregendomarna att
växa ytterligare. Det starka stöd som dock fanns för klosterlivet
gjorde att dessa försök misslyckades.
När latinarna intog huvudstaden Konstantinopel började de styra
över stora delar av det bysantinska riket. Under den latinska
ockupationen mellan åren 1204-1261 fick de bysantinska kyrkorna
fortsätta att verka i frid och att utöva sitt ämbete enligt
östliga traditioner. Det är dock ganska uppenbart att det romerska
påvedömet på sikt ville föra in de bysantinska kyrkorna under
kyrkan i Rom. År 1261 återupprättades det bysantinska riket under
kejsar Mikael VIII Palaiologos styre, men nu förfogade de inte över
lika stort område som tidigare. Bysans bestod nu endast av den
västra halvan av Mindre Asien, Konstantinopel och det grekiska
fastlandet. Mellan åren 1261 till 1453 minskade Bysans kejsarmakt
samtidigt som kyrkan växte i prestige och auktoritet. Under de här
århundradena fanns en rädsla inför en turkisk fiende vilket gjorde
att man sökte försoning med sina medkristna i väst. År 1204
skickade t.ex. kejsar Mikeal VIII Palaiologos delegater till
konciliet i Lyon. Vid det här konciliet åstadkom man en officiell
återförening mellan öst och väst. I öst fick man som ett
resultat av detta koncilium ett löfte om en större säkerhet mot
turkarna och andra aggressiva ledare i väst. Problemet var att denna
officiella återförening förkastades av både folket på hemmaplan
och deras biskopar.
På 1400-talet blev situationen med turkarna allt mer kritisk. En ny
klan av turkar som kallades ottomaner hade efterträtt seldjukerna.
Denna klan hade erövrat hela Mindre Asien och en stor del av det
grekiska fastlandet. Vid konciliet i Ferrara/Florens åren 1438-1439
hoppades det bysantinska rikets kejsare Johannes VIII Pelaiagos att
få militär hjälp av väst mot turkarna. Vid det här konciliet
diskuterade man frågor om vem den Helige Ande utgår ifrån, om man
ska använda jäst eller ojäst bröd i eukaristin och om skärselden
och påvens primat. Det slutade med att den ortodoxa delegationen
fick kapitulera på i stort sett alla punkter. Även den här gången
möttes konciliets beslut av motstånd från de flesta ortodoxa
kristna. År 1453 föll slutligen den kejserliga staden
Konstantinopel i turkarnas händer och efter det här nederlaget
övergavs sökandet efter enheten med väst och därmed också
besluten i Ferrara/Florens. Den ortodoxa kyrkan kom senare på fötter
igen, fast då under det ottomanska styret, men då var inte längre
någon tanke på återförening med väst längre relevant. Den
ortodoxa kyrkan fortsatte att leva och verka under den ottomanska
styret och vidmakthöll en känsla av eget oberoende och identitet
inom en större kristen värld.
Källa
Mary Cunningham, Tro i den bysantinska världen, s 17-47